Vi minns vårt 2009-tal

Det var en gång fem medelålders pojkar som hade förvirrat sig ut i den mörkaste skogen. Det var kallt och pojkarna frös så en av pojkarna, eldmannen, tände en eld i brasan.

Men då blev den onda dockan vred och la en otäck förbannelse över de fem pojkarna.

Då fick eldmannen bråttom. Han tog med sig smågodispojken på traktorn och åkte i ilfart till monoliten.

Väl där började han med ett slags trolleri. Han trodde det skulle hjälpa mot den onda dockan, men det hela var kanske inte helt genomtänkt.

Skäggpojken och hattpojken tittade skeptiskt på, men hoppades ändå att det skulle lösa sig.

Skäggpojken kräktes lite i munnen också, så reklampojken kollade snabbt upp på wikipedia om detta kunde vara farligt.

Hursomhelst. Long story short: Den onda dockan dödade dom alla och matade vildsvinen med deras kött och en ond måne höjde sig över nejden.

Snip, snap, snup, så var sagan slut. Slutet gott, allting gott!

PS Detta är en sann historia. DS

Solnedgång över Rotahult

Rotahult vinkar och lägger sig att sova över vintern. Men som flickan sa, efter vinter kommer vår, och därefter sommar och därefter HagCon Rotahult 2011. För det är ju inte, som Mads sa, dagarna som gått som är i skogen, utan glaspärlorna i handen som ... ehrm ... är bättre än en liten tuva. Typ.

Postludium

The Colour of Fludd,
eller
Gärdesgårdsgrön

Oavsett vad man kallar det, är det nu avrundningsdags för Rotahult 2010 och årets upplaga av the Deep November RPG Retreat som vi alla kallar HagCon. Nu återstår bara att "städa", köra Peter till perrongen så att han kan ta tåget till the hillfolks of the far north, medan vi andra återvänder till havet, where once it all began (cue Eloy).

Arenarock

Hur klockan blev två är lite av ett mysterium. Lika stort mysterium ungefär som det faktum att alla unga wannabe mages lyckades stå pall inför skranket och vinna sina första trollkarls-baddare i skuggan av the Court of New Atlantis (en av oss tog till och med bronsmärket). HagCon 2010 avrundas med galamiddag på en svanbåt i England Beyond, vilket inte får sägas vara fy skam.

Mellan alla arkana strömmar och fluxfenomen och primala urladdningar är man nu ganska, plain and ordinary, sketatrött. Så gonatt och adieu, HagCon-bloggen kanske återkommer, eller inte. Vi ligger i långtgående diskussioner hur vi ska förvalta vår ganska obehagliga kreativitet i den digitala sfären.

Och, som citatet säger, riktat åt ingenstans utom natten i största allmänhet, mest för att det måste sägas, eftersom vi sagt det så mycket till varandra de senaste fyra dagarna: "Du betyder INGET för mig! Jävla FYRKANT!"

Favorit i repris: Flotten

I år bytte vi traktorsurfning, risplockning och flottdragning med traktorsurfning, parkbänksjakt och en seglats. Kanske var arbetsglädjen lite lägre än igår, men flottuppdragningen gick betydligt bättre nu när vattenståndsandarna var välvilligt inställda. Utöver detta en session Absolut Kanadensare the Percussion Version som bonus.

Vi minns gårdagen

Rekord i sova är inte illa alls. Vända på dygnet är roligt.

Komma tillbaka till verkligheten är inte lika kul, men det ligger ännu mer än ett dygn bort och vi är vid det här laget djupt inbäddade i en känsla av surrealism som bara kommer med självpåtagen isolation, en måttlig mängd alkohol och ständiga transgressioner in i alternativa verkligheter.

Vi minns gårdagen och hur vi efter the hard toils of labour på återvinningscentralen vallfärdade till bilkyrkogården utanför Tingsryd. Vår väldigt glada och pigga blinkers tystnade något in the presence of death, och vi insåg när vi promenerade runt på myren som oförtrutet fortsatt svälja de gamla rostiga skeletten under decennier, att vi var tvungna att komma härifrån innan mörkret började falla. För, som det heter, Åke som bodde här och under alla år hjälpt bilarna att hitta nya delar, dog aldrig riktigt. Och nu är det bilarna som hjälper Åke att hitta nya delar.

Väldigt hög Blair Witch-faktor!

Showdown

Minsann om inte säljföretaget Sunnyside Products visade sig vara något slags anarko-satanistiskt feminist-tupperware-kollektiv med hidden agendas som får sina egna anställda att skjuta ned varandra i lagerlokalerna. Detta lyckades vi reda ut med minsta möjliga blodspillan, och de som faktiskt gick och blev skjutna blev det som sagt faktiskt utan vår förskyllan. Det var faktiskt vi som ringde ambulansen. Det enda vi faktiskt sköt var några däck! Årets värsta split-party blev ändå en ganska slimmad operation tack vare friskt scenhoppande och en sprillans combadge-utrustning från den något shady pantbanksmannen Drake.

Är detta vändningen för våra hjältars svårigheter att övervinna sina interna slitningar när det kommer till samarbete och flexibilitet in the line of fire? Om detta kan man bara sia, men vi har i alla fall fått utforska några elakare sidor av våra personligheter, hitta norra Londons godaste vitlöksbröd, äta en fantastisk middag på ett näs med utsikt mot Isle of Wight, byta om från combat suit till kostym i en betongsvamp och så mycket mycket mer att en blogg inte är nog att förklara allt.

Fight on!